Om Sophia Isberg

Urnor

Dosor

Klockställ

Disaurnan

Kungaurnan

Servettringar

Bruksföremål

Brysselpokalen



Självporträtt av Sophia Isberg. En 7 cm hög statyett skuren i björk.
Foten är formad till en ask - en sk. ringgömma.

Sophia Isberg skapade på 1800-talet unikt konsthantverk.

Under första hälften av 1800-talet skedde en markant befolkningsökning i Sverige. Esaias Tegnér sammanfattade orsakerna i tre ord: "Freden, vaccinationen och potäterna". Befolkningsökningen medförde dock inte något egentligt välstånd. Snarare bidrog den till att skapa ett jordbruksproletariat. Redan på 1840-talet började emigrationen till Amerika, men även inom landet flyttade man för att kunna försörja sig bättre.

Motala blev köping 1823. Det var en s.k. fri köping. En sådan var obunden av handelsregler och skråordningar. Det skulle m.a.o. vara lätt att flytta till Motala och etablera sig. Köpingen omfattade vad som idag närmast är själva stadskärnan. Utanför köpingen låg Motala socken. Denna hade redan år 1800 en befolkning på 1927 personer. Tillkomsten av Göta Kanal och Motala Verkstad medförde att såväl socken som köping utvecklades. Utvecklingen för köpingens del var dock till en början blygsam. År 1824 är 15 personer mantalsskrivna där och 1840, 256 personer.

Sistnämnda år flyttade svarvaren Johan Isberg med familj från Småland till Motala. Han och hustrun Magdalena hade två barn, sonen Jacob, född 1815, svarvare även han, samt dottern Helena Sophia, född 1819.

Båda barnen fick tidigt hjälpa till med enkla träarbeten. Sophia visade från början prov på konstnärliga anlag och redan i 11-årsåldern tillverkar hon träleksaker.

Från nittonårsåldern är hon erfaren nog att försörja sig som träsniderska. I början av sin yrkesverksamhet gjorde hon piphuvuden, samt snus- och tobaksdosor, vilka var lätta att sälja. Efter faderns och moderns död fortsatte syskonen att dela bostad. Detta innehöll två rum, kök och kammare. Jacob hade verkstad i köket och Sophia sin arbetsplats i kammaren. Sedan Sophia flyttat till Motala får hennes arbeten en ny inriktning. Tidigare hade formen varit det väsentliga för henna och utsirningarna endast haft ett dekorerande syfte, men nu börjar dekorationerna - relieffigurerna - att bli det som framträder i hennes produktion.

Otto Mörner, som av en händelse kommit över ett av Sophias snidade piphuvuden, lät ställa ut detta på slöjdutställningen i Stockholm år 1847. Hennes arbete belönades med bronsmedalj och man var förvånad att piphuvudet tillverkats av en okänd kvinna från landsorten. Prisnämnden fann att "arbetet röjde ovanliga konstanlag".

Professorn vid Konstakademien Carl Gustaf Qvarnström försökte nu förmå Sophia Isberg att flytta till Stockholm för att vidareutbilda sig. Hon lovades därvid ekonomiskt stöd. Hon föredrog dock att stanna i Motala. Man har undrat varför hon inte accepterade. Troligen hade tidsandan, kvinnans ställning i det dåvarande samhället samt hennes önskan att få sköta sig själv varit avgörande för hennes val.

 

Framgången på Stockholmsutställningen gav dock mersmak. Under de följande åren sände Sophia Isberg sina alster till utställningar runt om i Europa.

Med specialtillverkade verktyg formade hon träfigurerna

Hon deltog på världsutställningen i Paris 1855 och belönades vid Londonutställningen 1862 med medalj. På en utställning i Malmö år 1865 vann hon första pris, en silvermedalj. Vid denna tid fanns det ingen, som hade hennes otroliga förmåga att hantera trä. För sniderierna var det masurbjörk och lönn, som huvudsakligast kom till användning. Större dosor tillverkades av masur och smärre sådana av lönn. Materialet i praktpjäserna är huvudsakligen av lönn. Kunskap om materialet fick hon av fadern och brodern, som båda var kunniga yrkesmän.

Träd som skulle användas fälldes cirka två veckor före midsommar, då det var mycket sav i virket. Det fällda trädet pallades sedan upp på bockar, varvid löv och grenar fick sitta kvar. Detta medförde att saven drogs ut från stocken och virket blev "syrafritt". I september-oktober togs virket om hand, varefter man kunde snida utan risk för sprickbildning.

Sophia Isberg, som föredrog att i sin verksamhet tituleras "Jungfru Isberg", beskrivs som en enkel, något kärv och inbunden kvinna. Med vänner och med dem hon kände förtroende för visade hon sig dock positiv och glad. Särskilt gällde detta om samtalet kom in på hennes stora intresse historia.
Bland vännerna och gynnarna märktes järnhandlaren Eduard Molander samt journalisten m.m. Isidor Kjellberg. Molander försåg Sophia med tidningar och tidsskrifter, ur vilka hon ofta hämtade förebilder till sina sniderier.

 

Ett vimmel av figurer

Hennes motivkrets omfattar allt från antikens sagor och myterier till dagsaktuellt material. Särskilt vurmade hon för Napoleon som blev hennes idol framför andra.

Sophia Isbergs sniderier ger åskådaren en nästan kalejdoskopisk bild av historien. Här vimlar det av gudar, amoriner, furstar, riddare, krigshjältar, allt efter hur motiven fångat hennes intresse. Även den bibliska motivkretsen intresserade henne.
Vardagsscener med jakt, jägare och hundar ingår också, liksom illustrationer till samtida händelser. Allt är utfört med en imponerande detaljrikedom.

Motala museum gav år 1930 ut en förnämlig minneskatalog över Sophia Isberg. Där kan man läsa följande omdöme:


"Det är inte lätt att reda ut sina intryck inför ett Isbergarbete. Mången stannar blott vid en häpenfylld beundran inför den tekniska finessen och den utsökta behandlingen av träet. Men säkert ligger för de flesta den känsla, man erfar inför hennes verk, på ett annat plan. Den är kanske lättast att uttrycka, om man jämför hennes sniderier med ostasiatiska elfenbensreliefer, som f.ö. började bli moderna i Europa vid denna tid och som hon kanske sett prov av. Ingen undgår att erfara en nästan andaktsfull stämning inför dessa arbeten, som starkare än något annat, utstrålar arbetets glädje och arbetets ära".

Sophia Isberg avled den 21 maj år 1875, 56 år gammal. Hennes framgångsrika verksamhet avspeglar sig emellertid inte i bouppteckningens torra siffror. Sophia gick ur tiden lika fattig och obemärkt som hon levat.
På hennes gravvård av gjutjärn står följande minnesord:

Med blomsterprakt
i hårda trädet

hon täljde
fädernas öden.
Konstens mål
anadt i lifvet
hon nådde

först ut i döden.

Kungliga Akademien för de fria konsterna reste vården.
Motala Museum har under åren genom förvärv och donationer skapat en unik samling av Sophia Isbergs verk.
Bilderna nås via menyerna:

Källa:

"Jungru Isberg - och hennes verk"
Boken gavs ut av Motala Musei- och Hembygdsförening, 1993
Charles Karlsson ställde materialet till förfogande
Folke Andrén bearbetade textmaterialet
Foto och formgivning, Åke Svensson